Flyttlasset går!

Nu har jag "blitt med" ny blogg! Ställ om era bokmärken, eller vad ni nu använder! :)

Spontan IRL-träff...

... blev det idag, när jag plötsligt hade Snigel på telefonen. Hon var i Umeå och undrade om jag hade lust att träffas. Självklart! Vi strålade samman nere på universitetscampus, där Valborg firades med pompa och ståt, eller i alla fall med marknad, gycklare, körsång och den obligatoriska elden, förstås. Solen flödade ned över oss, helt underbart, även om det inte var någon direkt luftvärme att prata om. Det var så himla kul att träffa Snigel; trots att vi träffades för första gången så var det inga som helst problem att prata, tvärtom höll vi på att babbla av respektive käkled! ;) Det vore kul att träffas igen. Visserligen bor vi ju väldigt långt från varandra, även med norrländska avståndsföraktande mått mätt, men nog ska det väl gå att ordna ändå!



När jag kom hem bäddade jag ned mig i soffan med en kelsjuk katt och tittade på King Kong. Den var sådär, tycker jag. Väldigt spännande stundtals, men till sist blev det rent löjligt (jag skrattade högt till kattens förundran) med alla jäkla kryp och djur. Åsså var den alldeles för lång! Men Thomas Kretschmann är en riktig hottie! Lite som en ung Liam Neeson, faktiskt. Som för övrigt har rört vid min arm en gång... nyfiken?? ;)



Imorgon har jag en enda mission:
Deklarera!
*suck* Varför lär jag mig aldrig att göra det i god tid innan "dead line"?! Varje år är det samma sak; jag lovar mig själv att jag ska skicka in den minst en vecka innan, åsså slutar det ändå alltid med att jag måste cykla ned med den sista dagen! Och ändå går det så fort att göra det när jag väl sätter mig med blanketterna, speciellt som min morbror gör deklarationen för våra gemensamma fastigheter åt oss delägare.



Förr i världen, på den där tiden när man måste fylla i allt själv, brukade faster B hjälpa mig. Jag minns hur gott hon skrattade, när jag ringde och frågade henne var man skulle fylla i summan för inbetald skatt, jag hade letat som en galning efter den rutan! Det visade sig att de hade tagit bort den uppgiften det året... :)



God, I miss her so much...

Ja det är våren, det är våren...

Cyklade ned på stan i det där vita solljuset, som man bara finner på våren. Det fick mig att kisa och gråta farttårar. Men samtidigt gjorde det mig lycklig. Precis som de första små ynkliga tussilago, som kantade min väg. Jag bara älskar våren! Och tänker, som alltid, på Elmer Diktonius' rader:



Det är så konstigt om våren
Man bara gråter
Man bara skrattar
Man bara - är



Trots att jag såg Supersize Me förra lördagen tog jag en vegburgare på en av Umeås alla snabbmatsvagnar (de är som Egyptens gräshoppor!), sittande vid en brunsliten träbänk ute i ljuset och värmen. Yay!



Svetten sipprade efter min rygg, när jag cyklade hem. Solen gassade. Ljuset bländade. Jag log och log och log. Ren lycka! Trots att ryggen värkte.



I våren vill jag vara.
I våren är jag!
Just nu.

Jaha...

... det verkar som om jag är tillbaka i "gammal, god stil" nu; pausen blev inte så lång. ;) Det brukar iofs mina sällsynta bloggpauser inte bli; min skrivklåda är alltför kronisk! När det gäller skrivandet kan man lugnt snacka om "av födsel och ohejdad vana". Nästan i alla fall, det tog ju trots allt nästan sju år innan de illasinnade människorna omkring mig lät mig lära mig skriva och läsa! ;)



Men det var ju inte det jag skulle skriva om, utan om musik. Jag har laddat ned lite musik ikväll, som jag lyssnar på medan jag målar. Tio låtar ramlade ned i min nyligen inköpta, och redan ack så älskade mp3-spelare, och sedan har de snurrat non stop:



"All Cried Out" med Alison Moyet - älskar jazzklöset i hennes röst!



"Everybody Hurts" med R.E.M - all time favvo, som skär genom allt som är jag. Jag hyser nästan en hatkärlek till den här sången, faktiskt.



"Just Like Heaven" med The Cure - se förklaring nedan.



"Man on the Moon" med R.E.M - den här sången gör mig glad!



"Why" med den wunderschöna Annie Lennox - en av de tröstare, som inte fick rum på min lista.



"Blackened Blue Eyes" med The Charlatans - råkade se ett inslag om dem på TV ikväll, där den här sången spelades, och jag var bara tvungen att ha den efter det.



"Friday I'm in Love" med The Cure - väcker många minnen från min tid som universitetsstuderande i mitten/slutet av åttiotalet.



"Lovesong" med The Cure - jag älskar Toris version, så naturligtvis måste jag även ha originalet; det här är nog en av de vackraste kärlekssånger som har skrivits!



"The Love Cats" med The Cure - för att den är såååå cool!



"Gethsemane (I Only Want to Say)" med Ian Gillan - jag har faktiskt aldrig hört originalet till denna otroliga sång, som betyder så mycket för mig. Just nu sitter jag och funderar på om han ändå inte slår Ted Neeleys tolkning, trots att det är den senare som introducerade mig till Jesus Christ Superstar. Fast nej, det är som att jämföra äpplen och päron! Båda versionerna ger mig gåshud...



Fyra sånger med The Cure!! Tja, det skyller jag på Kulturbloggen. ;) Det var hon som "lurade" mig att ladda ned och lyssna på "Just Like Heaven", som jag omedelbums förälskade mig. Det påminde mig om att det finns en del The Cure-låtar, som jag har gillat väldigt mycket, även om jag inte är något direkt fan av dem annars. Så då var jag ju tvungen att ladda ned de där sångerna också.



Nej, nu hör jag en torkande målning ropa på mig!



Vad lyssnar ni på ikväll? *nyfiken*

Så enkelt, så underbart

Lycka är en lysande liten sol i det dammgråa gräset.
Idag såg jag årets första tussilago.
Höll på att cykla omkull av ren glädje.

Paus i pausen

Organisationens personalförening hade bjudit in till en av de årligen återkommande jobbpubarna. Jag hade inte tänkt gå, eftersom jag (egentligen) har min Photoshop-kurs på torsdagar. Men liksom förra torsdagen orkade jag inte gå på den, trots att det bara handlar om fem tillfällen och varje träff därför är viktig... men just nu räcker orken bara till för bildterapin...



Idiotiskt att ställa till det så att två vardagskvällar är uppbokade, speciellt när en av dem kräver så mycket av själen! Det var ju inte planerat så från början, men jag borde ha dragit åt bromsen när jag sedermera såg vartåt det barkade... Oh well! jag får väl gå om Photoshop-kursen till hösten!



Nå, ikväll gick jag på jobbpuben, istället. Som denna gång hade rockmusik på agendan - fem band, där de flesta av medlemmarna kom från organisationen ifråga. Även om jag inte riktigt gillade all musiken var det roligt att få lyssna på levande musik, för en gångs skull - det gör jag alldeles för sällan!



Men det som fick mig att kasta mig över bloggen, trots pausen, var det mer eller mindre sublima budskap, som mötte mig på baksidan av en T-shirt framför mig:



MIN RYGG ÄR GULD VÄRD!



Det träffade mig som en pil i hjärtat, om ni ursäktar klyschan. Eller rättare sagt: Som en pil i ryggen!



För jag har haft så jävla ont i ryggen de senaste dagarna, att jag t.o.m. har vaknat upp mitt i natten och inte kunnat somna om. Men ändå tänkt att det där går nog över, vad det lider, ingen idé att gå till sjukgymnasten igen, för vad kan hon göra, hur som helst, och det är ju återigen *ursäkta Ingrid!* det där med att det finns de som har mycket värre värk...



Bullshit! sa den där T-shirten ikväll.



MIN RYGG ÄR GULD VÄRD!



Ibland är jag faktiskt beredd att tro på Ödet.



When you gonna make up your mind
When you gonna love you as much as I do
When you gonna make up your mind
(Tori Amos, "Winter", Little Earthquakes, 1992. Hela texten finns här.)

Press Pause, then... breathe!

Jag tråkar t.o.m. ut mig själv, och bloggen känns som en kvarnsten runt halsen. Så jag tänker göra en paus på obestämd tid. Förhoppningsvis ska inspirationen komma tillbaka snart nog. Under tiden mottages mutor, saknadsbetygelser *yeah as if!* choklad och kyssar med tacksamhet. ;)



Målarbloggen kommer däremot att uppdateras - t.ex. har den "uppats" ikväll. Det lär dröja innan jag gör en frivillig paus i målandet! ;)

Tankesplatter upp och ned

Solen sken idag!! Fatta!!
Underbart milt och skönt var det också. Hopp om vår! At long last... Och jag premiärcyklade, njöt av vinden i mitt hår och farttårar efter kinderna. Jag bara älskar att cykla!



Men jag har så ont i ryggen. Visserligen är det bättre än vad det har varit de senaste dagarna, men ont lika fullt. Jag tänker att kanske är det såhär det kommer att vara, jag kommer att få dras med ont i rygg och axlar allt emellanåt. Och jag har ju bara mig själv att skylla... jag sköter mig inte alls under de smärtfria perioderna, då jag borde promenera och träna och bygga upp styrka! Jag är så jäkla lat...



Målarpassionen brinner i mig, men jag har inte förmått lyfta penslarna ikväll. Det gör mig frustrerad, trots att jag vet att jag rimligtvis inte kan måla varenda kväll. ;) Då är det värre med tvivlet, som har börjat gnaga på självförtroendet igen... Vad roligt de måste ha haft, muserna, när de gav mig passionen men inte talangen. :/ Men jag tänker måla ändå, så det så! Ha! Take that! ;)



Jag längtar efter mina vänner, men samtidigt vill jag vara ifred. En inte alltför lyckad paradox. Precis som att jag är det gladaste glad - för solen, främst då - och det ledsnaste ledsna. Jag tänker att det är bättre med känslomässig bergochdalbana än känslostiltje... men ibland vete fan!



And it's time to face the truth
I will never be with you...
(James Blunt, "Beautiful")